Igår hade jag egentid innan det var dags att hämta oliven hos morfar. Jag passade på och satte mig med en kopp te och en tidning på ett av stans många fik och började njuta av lugnet. Men efter ett tag märker jag att det blir svårt att andas och det finns ingen skön ställning att sitta i.
Det tar ett bra tag (guldfiskminne) att inse att det börjar bli trångt i magen nu.
Idag har hela dagen gått ut på att andas och hoppas på att det inte blir värre. Det är inga enstaka sparkar utan det känns som att pyret har lagt sig på lungorna och ligger där och myser, alternativt försöker vända sig.
Upptäckte nyss att naveln nästan är helt uttänjd.
Det är spännande att vara i det här skedet och jag försöker njuta av varje dag och jag hoppas innerligt att det tar bra många veckor kvar innan pyret väljer att se världen.
Godnatt säger jag från min favoritplats i soffan 🙂
